Hej alla fina själar! ❤️ Jag tänker att jag vill dela med mig om lite tankar och reflektioner om kemiskt beroende och prata lite om hur det successivt utvecklas från att kanske ha varit något spännande och ganska “oskyldigt” från början.

Alla har vi varit unga och nyfikna, kanske druckit i smyg med kompisarna eller tjuvrökt en cigarett. Jag vet att när jag växte upp så fanns det olika typer av ungdomar. Några som kanske köpte godis på en onsdag efter skolan och tyckte de var “rebelliska” eftersom mamma sagt att man absolut inte får äta godis på en vanlig skoldag, medan det fanns andra som struntade totalt i vad föräldrarna sa och rökte röda prince i rökrutan utanför skolgården. Jag har nog alltid varit en mix av dessa två stereotyper. På ett sätt har jag velat vara duktig och lyssna till mina föräldrar, samtidigt som jag haft ett starkt inre behov av att på något sätt vara rebellisk och göra precis tvärtom. Sa någon åt mig att sätta mig ordentligt på stolen, så satte jag mig fult istället. Lite så.

På högstadiet skulle några vänner till mig anordna sin första fest hos en tjej i stan eftersom hennes mamma var bortrest på jobb utomlands, så vi tyckte att det var en utmärkt idé att dricka lite alkohol så att vi skulle få testa på hur det kändes. Jag lyckades dock inte med den biten att dricka “lite” alkohol, utan jag blev så redlös att jag föll pladask ner på golvet och spydde ner en persisk matta för flera tusen, och min pappa fick hämta mig mitt i natten och jag fortsatte att spy i bilen hela vägen hem. Han fick sedan sitta uppe hela natten för jag fortsatte att kräkas när jag låg ner i sängen, och för att jag inte skulle råka kvävas av mina egna spyor satt han vaken med mig.

Dagen efter frågade han mig om jag skulle dricka igen. Jag började må illa av bara tanken och svarade snabbt “Nej är du helt jävla dum eller. Jag ska aldrig mer dricka”. Men något inom mig hade vaknat till liv som jag inte hade en aning om. Redan helgen efter så drack jag igen och blev alldeles för full då också, om även inte lika full så att jag låg och spydde. Men jag tappade minnet och fick blackouts. (Skillnaden mellan en minneslucka och blackout är att en minneslucka är ett minne som sedan hjärnan lyckas att reparera och sätta ihop igen så att du successivt får tillbaka minnet när du klarnar till. Men en blackout innebär en permanent hjärnskada och det minnet kommer aldrig tillbaka.)

Alla mina fyllor såg ut såhär från början. Jag blev alldeles för full och hade ingen kontroll. Jag blev ofta “snedfull” och sa elaka saker till mina vänner och familj som jag bittert ångrade dagen efter. Ångesten bubblade i mig. “Jag ska aldrig mer dricka”. Mantrade jag tyst för mig själv helg efter helg.

När jag var femton år gammal så blev jag erbjuden amfetamin på en fest och tänkte att dom som erbjöd mig det måste vara helt dum i huvudet. Jag är ju ingen knarkare och knark var inget jag ville hålla på med, men några öl senare tog den där olidliga nyfikenheten överhand och jag sökte upp dessa personer och bad om att få testa. Jag drog upp en lina med amfetamin rakt upp i näsan och blev väldigt besviken då jag upplevde det som att fyllan försvann och jag blev helt klar i huvudet. Vad var det för roligt med det här liksom? Det var inte förrän någon helg senare när jag provade igen, som det verkligen gav mig en sådan kraftfull euforisk effekt att jag blev kär där och då. Jag föll pladask. Jag kände mig som ett tusenbitarspussel som i hela mitt liv legat utspritt på bordet och inom loppet av några minuter hade alla bitar sugits fast på plats, och jag kände mig hel.

I början fick jag väldigt bra effekt av amfetaminet. Jag hade ju aldrig haft något som helst tålamod, kuggade alla prov på skolan och kunde inte sitta stilla. Skolkade oerhört mycket för att jag inte klarade av att prestera, förmodligen för att det var ganska rörigt hemma och det gick ut över skolan. Men nu sökte jag in på Komvux, fick VG i varenda ämne jag pluggade och massor av beröm från lärarna. Jag kunde ju sitta uppe hela nätterna och plugga och så fort jag kände mig minsta trött fyllde jag bara på med lite amfetamin och så kändes det bra igen.

Jag förstod aldrig där och då att JAG skulle bli en sån där knarkare som jag själv var livrädd för när jag mötte dom i stadsparken som barn och hörde när dom skrek och gapade på varandra. Jag slutade att dricka alkohol när jag blivit kär i mitt amfetamin och kunde äntligen fokusera på att plugga. Jag fick bra betyg och jag kunde gå ut på krogen och vara social utan att vara rädd för att bli snefull och skälla ut mina kompisar. Det var ju bara en massa fördelar med amfetamin tyckte jag.

Men sedan kom konsekvenserna allt närmre. Jag blev påkommen av föräldrarna, mamma kastade ut mig och jag packade ihop mina kläder och tillhörigheter som jag kunde tänkas behöva och tryckte ner dem i en stor sopsäck. Sedan flyttade jag till en kompis och fortsatte att knarka, och nu kom det in ännu mera droger i bilden. Ecstasy. Hasch. MDMA. Heroin. Tramadol. Benzo. Allt jag kom över. Allt för att slippa känna, tänka, och bara kunna vara här och nu i min egen kemiska värld. Inte ens då insåg jag själv att jag hade ett problem. Jag var fången i en sådan kraftfull förnekelse att ingen hade kunnat få mig att inse där och då att jag hade problem. Inte ens när jag blev av med min första lägenhet tyckte jag att det var så himla farligt. Nu i efterhand ser jag klart och tydligt att jag tillhör en utav de personer som blir beroende nästan på en gång. Jag behöver bara titta på något så blir jag fast. Livet är inte rättvist. Så har jag känt många gånger. Varför jag? Självömkan och bitterhet var något som föddes ur detta beroende och höll det vid liv som en svart låga som aldrig ville slockna. Så fort någon utanför började peta eller skrapa på min yta som riskerade att avslöja vem jag verkligen var, så gick jag i direkt försvar och gjorde vad som helst för att slippa lyssna. Alla andra var dum i huvudet. Det var samhällets fel att det blivit såhär. Jag skyllde på allt och alla, utom mig själv.

Åren gick och det roliga festknarkandet plandes ut och slutade upp i något sorts känslomässigt vacuum. Jag började bli paranoid och jag gick runt och var misstänksam mot allt och alla i min närhet. Mina murar och min fasad började långsamt falla samman. Den där ytan som människor tidigare försökt skrapa på luckrades upp och jag fylldes av skam och skuld. Hur kunde det bli såhär? Hur blev jag en sån där person som jag aldrig skulle bli? Hur kan jag fortsätta trots att jag ser hur människor som bryr sig i min närheten går sönder av oro och stress. Mamma och pappa låg vaken på nätterna och väntade på det där samtalet om att jag skulle vara död. Hela mitt inre väsen visste hur sjukt fel det var att leva såhär, men jag visste inte hur jag skulle ta mig ut.

När jag var 26 år gammal kom samtalet som ingen vill ha. Min pappa hade plötsligt dött i sömnen av en hjärtinfarkt och jag stod där i en pundarkvart fylld med diverse skräp och hade just tänt på. Telefonen föll till golvet. Jag tittade automatiskt ut genom fönstret och upp mot himlen. “Det får inte vara sant”. Sa jag högt till mig själv samtidigt som tårarna börjar rinna ned för mina kinder. Det var då jag insåg det helhjärtat. Jag behöver hjälp och det nu.

Jag ringde till min handläggare på socialförvaltningen och grät. Jag berättade precis hur verkligheten såg ut. På riktigt. Vilka droger jag tog. Hur länge jag tagit dem. Hur ofta, hur mycket. You name it. Det tog en vecka och så fick jag åka iväg på ett behandlingshem med inriktning på 12stegsprogrammet och självhjälpsgrupper. Jag gjorde behandlingen på sju månader och började gå på AA och NA. (Anonyma alkoholister och Anonyma narkmaner). Jag byggde långsamt upp mitt liv igen när jag kom ut från behandlingshemmet. Pluggade till undersköterska, började arbeta samtidigt som jag pluggade. Betalade sakta men säkert bort mina skulder till inkasso och kronofogden. Fick mitt första riktiga hyreskontrakt. Fortsatte att gå på möten och jobba med mig själv och allting flöt liksom på. Jag kände mig som en hel människa för första gången i hela mitt liv, och jag älskade det.

Sedan av någon anledning gick jag in i väggen. Det de brukar kalla för utbränd. Jag blev så deprimerad att jag tog mig knappt upp ur sängen och det första jag skalade bort från mitt liv var möten i självhjälpsgrupperna. Gjorde vad jag kunde för att fortsätta jobba, gick ner lite i tid. Men pengarna måste ju in. Någonstans i denna veva glömde jag bort att det var ju trots allt självhjälpsgrupperna och 12stegsprogrammet som gjorde så att jag kunde leva ett liv utan sinnesförändrande medel, men jag var helt säker på att jag aldrig mer skulle dricka eller knarka igen. Men jag hade fel. Ungefär 10 månader senare tänkte jag att en öl efter jobbet kan ju inte skada, jag hade ju varit helt nykter i 4 år!

Allt slutade med att jag köpte den där ölen efter jobbet och direkt jag började känna mig berusad gick jag tillbaka till Systembolaget och köpte fler öl, och när jag sedan var full började jag ringa till gamla kontakter och lyckades fixa amfetamin. Sen var cirkusen igång och det skulle ta ytterligare 1.5 år innan jag ens erkände mig besegrad av mitt beroende.

Nu har jag gjort klart en sex månaders lång behandling och har snart varit nykter och drogfri i sju månader. Och jag hoppas att jag inte ska glömma bort vem jag är om jag tar den där ölen eller sinnesförändrande medlet. Bara för idag. En dag i taget, ska jag försöka ro detta i land.

Vad jag egentligen ville med detta inlägg var nog bara att skriva av mig, men också verkligen poängtera att ingen väljer att bli beroende. Det som kanske börjar som en rolig och oskyldig grej i ungdomen kan utvecklas till något extremt mörkt och tragiskt. Hade jag kunnat välja att vara en ickeberoende så hade jag nog gjort det, men samtidigt har jag beroendet att tacka för den enorma självinsikt och andliga utveckling som jag faktiskt gått igenom. Utan alla konsekvenser och prövningar hade jag inte varit den jag är idag.

Jag kan aldrig bli frisk men jag kan leva i tillfrisknande. Bara för idag.

Tack till dig som orkat läsa ända hit. Hoppas att du som kanske inte vet så mycket om kemiskt beroende har fått en liten inblick i hur det faktiskt kan se ut.

Kram på er! ❤️